Så var det påsk och vi hade beslutat oss för att åka till Bormio. Efter en hel del research och även om vi var sugna på bland annat Serra Ronda i Dolomiterna kände vi att Bormio, som beskrevs som en genuin italiensk skidort, var värd att prova! Särskilt med tanke på att vi endast hade 3,5 skiddagar och då tänkte vi att en mindre ort passade bra. Vi tänkte kombinera skidor, god mat och vilket verkade vara ett härligt spa-hotell (då Bormio är känt för sina källor, mineraliska vatten och spa:n). Vi hade även en förväntan att maten måtte vara gudomlig i hela Italien.
Lunch i backen
Jag måste erkänna att en stor grund till att vi denna gång valde Italien som skiddestination var matkulturen. Att kunna njuta av mat och dryck i backen såväl som till middag utan att känna sig ruinerad efteråt, vilket jag inte alltför sällan varit med om på vissa ställen i Frankrike och Schweiz. En annan orsak var vår tanke om att människorna här generellt är vänligare än på ovannämnda ställen, och på den punkten har vi inte blivit besvikna!
En spa-upplevelse som hette duga på QC Terme
Middag i Bormio – ett annorlunda italienskt kök
Vi blev rekommenderade restaurangen al Filó, som skulle vara typisk för det valtellinska köket. Vi noterade en hel del kött och mindre pasta (och mer gnocchi) än den italienska menyn typiskt bjuder på. Då vi redan i backen provat de tyngre lokala rätterna såsom ostbollarna “Sciatt” och den mastiga pastaliknande gratängen “pizzoccheri”, valdes en utsökt parmesankrostini med rökt forell till förrätt och dessa kötträtter till varmrätt:
Vi toppade kvällen med lokala ostar till det sista vinet. Under kvällen provade vi två olika Valtellina Superiore DOCG, vilken har druvsättningen minst 90% chiavennasca och resterande lokala druvsorter. Chiavennasca är en lokal klon på grannregionen Piemontes Nebbiolo. Appellationen har både kvalitetsviner under DOC och DOCG – Denominazione di Origine Controllata e Garantita). Till skillnad mot en DOC måste alkoholhalten ligga på minst 12% och hålla en längre lagringstid på två år (9 månader för DOC). Vi drack först en Superiore, sedan en Superiore Riserva vilket innebär att vinet lagrats minst tre år på fat och flaska innan lansering.
Jag hittar likheter med Piemontes viner på Nebbiolo men måste säga att av alla Valtellinas rödviner jag provade var det ingen som slog en bra Nebbiolo från Piemonte. De känns ofta mindre kraftiga och mer syrliga eller strama. Kanske var de för unga, jag vet inte. Hur som helst sparar jag den lilla plats jag har kvar i väskan till Piemontes viner…
Idag påskafton lämnar vi Lombardiet och styr kosan mot Piemonte för del nr 2 av denna påskresa – delen med än mer fokus på VIN – så exalterad! 😀
Glad Påsk från Bormio!
